Synen på varför det sprack i Lund

Mitt inlägg om hur Vänsterpartiet uteslöts från styret av Lund ledde till en artikel i SDS med rubriken Olika syn på rödgrönrosa budgetsprickan. Men vad är det egentligen som är olika? Såväl Anders Almgren (S) som Emma Berginger (MP) blir svaret skyldiga.

Istället koncentrerar de sig på meningslösheter och formalia som egentligen saknar allmänt intresse, men eftersom detta är det enda de har att komma måste jag tyvärr kort uppehålla mig vid det.

Anders Almgren menar att "...Vänsterpartiet kommit sent" med sina förslag eftersom "...de rödgrönrosa tidigare under hösten pratat om att höja skatten med 10 öre". Men då gällde det endast att klara statsbidragen till skolan, någon ny nedskärning på 28 miljoner på bland annat äldreomsorg och förskola låg inte i paketet. Sedan V (och då också Fi) tillkännagav att vi var oense om nedskärningen dröjde det 12 dagar innan S och MP överhuvudtaget ville ha några överläggningar. Jag kan hålla med om att det var sent då, speciellt eftersom det inte blev några förhandlingar utan diktat: Gör som vi säger eller lämna styret.

Emma Berginger beskyller Vänsterpartiet för att med kort varsel vilja "...dra igång regelrätta budgetförhandlingar, vilket vi inte hade tänkt att det här skulle innebära överhuvudtaget." Men naturligtvis är det lika mycket "regelrätta budgetförhandlingar" att föreslå en ny omgång budgetnedskärningar i välfärdens kärna som att föreslå att skatten höjs med ett högre örestal. Tvärtom, det innebär större respekt för den redan fastlagda budgeten och verksamheterna att inte i november tvinga på dem nya sparbeting.

Men mot slutet av artikeln bekräftar både Anders Almgren och Emma Berginger det viktigaste argumentet i mitt inlägg: Splittringen beror på deras strategi att högeranpassa politiken. Emma Berginger pratar om att det inte är "realistiskt" att lägga förslag som ligger för långt ifrån vad borgerligheten kan förväntas tycka om. Almgren menar att de rödgrönrosa behöver förankra delar av sin politik hos borgerligheten.

Problemet är att denna strategi inte på något sätt har hjälpt S och MP. Hur "realistiska" de än varit och hur mycket de än försökt "förankra" sina förslag hos borgerligheten har det blivit kalla handen. Borgerligheten vet nämligen att de med hjälp av FNL och SD kan få igenom sina egna förslag. Dessutom kan de då varje gång ge styret en knäpp på näsan. Så varför skulle de bry sig?

Anpassningen till högerns politiska agenda har hittills bara lett till två saker. För det första har S och MP förnedrat sig medan borgerligheten skrattat dem rakt i ansiktet. För det andra har skiljelinjen i lundapolitiken blivit otydlig eftersom S, MP och Fi numera företräder den nedskärningspolitik de så sent som i somras kritiserade med hetta.