Högerut med Löfven

Stefan Löfven överraskade visserligen när han så snabbt och kategoriskt dumpade Vänsterpartiet från regeringsmedverkan. Men när nu resultatet av regeringsförhandlingarna mellan S och MP börjar visa sig förstår man varför: Det hade varit omöjligt med Vänsterpartiet eftersom den nya regeringen avser att bedriva ren och skär högerpolitik.

Idag rapporteras att S och MP kommit överens om tre politikområden: försvaret, migrationspolitiken och pensionerna. Inom alla dessa tre områden har uppgörelser träffats som plockar fram det allra sämsta inom de bägge partierna:

• Ökad upprustning och fler Jas/Gripen, allt i enlighet med militärindustrikramarna inom socialdemokratin
• Inga skärpta krav på schyssta villkor vid arbetskraftinvandring, allt i enlighet med Miljöpartiets uppgörelse med regeringen Reinfeldt
• Miljöpartiet ansluter sig till pensionsuppgörelsen med de borgerliga från 1994, vilket innebär att varannan kvinna som nu pensioneras har mellan 5.000 och 10.000 i månaden att leva av. 

I går kom det också fram att MP har böjt sig för att regeringen fortsätter med Förbifart Stockholm, ett oförskämt dyrt dinosaurieprojekt för ökad massbilism, givet att inte en mirakulös ny uppgörelse träffas med Stockholm stad och landsting inom ett halvår.

De bägge partierna betonar hela tiden behovet av breda lösning, alltså lösningar som de borgerliga partierna accepterar. Det betyder att S-MP-regeringen kommer att vara tvungen att föra deras politik i fyra år. Detta torde vara att drömscenario för högern: De förlorar valet på en impopulär politik, men stafettpinnen går nu över till S och MP att föra samma politik, vilket kommer att leda till att de tar lika mycket stryk vid valet 2018.  

Som det nu ser ut gör Vänsterpartiet klokt i att hålla sig på behörigt avstånd från Stefan Löfvens tillträdande ministär: Gör inte upp om någon budget som inte innebär verkliga förändringar i rätt riktning. Det räcker inte med några utredningsuppdrag om vinster i välfärden. 

Nu behövs en stark vänsteropposition, som driver de tunga välfärdfrågorna och miljöpolitiken, mer än någonsin. 

Splittringens pris

Några tankar efter valnatten.

Splittring kostar alltid. När de som vill förändring mer ser till olikheter än likheter blir förändringen mer avlägsen. Detta bidrog till att vänsterns framgång i riket stannade av.

Splittringen bidrog också till att chansen för rödgrön majoriteten i riksdagen gick förlorad. Inte matematiskt; Fi:s 3,1 procent hade inte räckt. Men massmedias fokus och den politiska nerven flyttades, från vänsterns politiska alternativ gentemot högern, till spekulationer om huruvida Fi skulle komma in i riksdagen eller ej, om det skulle stödröstas, etc. 

Dessutom bidrog naturligtvis Fi:s och MP:s konstiga taktik att utnämna SD till valets huvudmotståndare till att flytta fokus - från politikens innehåll till att handla om just SD. Men till denna SD-hype finns det fler medskyldiga, både inom vänstern och annorstädes.

Splittring kostade också i Region Skåne. Tyvärr så kommer inte Vårdpartiet in i regionfullmäktige, Vårdpartiet har uppstått ur missnöjet med nedskärningar, privatiseringar och sjukhussammanslagningar i den skånska sjukvården. Deras program i dessa frågor är mycket likt Vänsterpartiets. Genom att både deras och Fi:s röster i regionvalet nu inte resulterade i några mandat försvagades de som ville förändring med mellan 3-4 procentenheter. 

Jag skulle aldrig drömma om att anklaga Fi eller Vårdpartiet i Skåne för den uppkomna situationen. Men vi bör alla dra en lärdom av detta och framförallt bör Vänsterpartiet på ett bättre sätt visa att man är mogen att ta ansvar som en bred och samlande kraft för förändring. 

Det kan man bara göra genom att bejaka alla progressiva rörelser, ibland som en del av partiet, ibland som associerade. Varför har t.ex. Gudrun Schyman inte erbjudits en plats som oberoende på Vänsterpartiets riksdagslistor? Varför har inte Vårdpartiet bjudits in till valsamarbete i regionvalet?

Nå, nu tar vi nya tag. Vi har komplicerade parlamentariska situationer på flera håll. Vänstern är beredd att ta ansvar, men kommer aldrig att sitta med och förvalta fortsatt borgerlig politik, vare sig i riksdag, kommuner eller landsting/regioner.

Snabb vägledning till valet

Olsson betalar är inte sämre än övrig media, utan presenterar så här i sista stund en snabbvägledning inför valet.

Rösta på Alliansen: Om du tjänar över 40.000 i månaden, struntar blankt i miljöfrågor, aldrig kommer att bli sjuk eller gammal, inte har några barn som ska gå i skola eller förskola och har så pass rymligt samvete att du kan se dig själv i spegeln efter denna kalkyl.

Rösta SD: Om du upplever alla som invandrat till Sverige sedan senaste inlandsisen smälte som främmande och hotfulla.

Rösta Rödgrönt: Om inget av ovanstående stämmer in på dig.

Och glöm inte att det säkraste rödgröna valet är Vänsterpartiet. 

Lycka till!  

Fördärva sjukvården – en bruksanvisning

 

Bruksanvisning för hur man fördärvar sjukvården i Region Skåne

Förutsättningar: Man bör vara nyliberal marknadsfundamentalist och tro att allt löser sig om man  leker affär med offentlig verksamhet. Det är även en fördel om man är allmänt korkad och dumdryg, inte vet mycket om sjukvård och misstror professionalism. I synnerhet sjukvårdspersonalens kunnande. Och man måste vara fräck, och helst tycka att demokrati är onödigt trams.

Har man dessa egenskaper kan man ta sig an verket. Man har gott om tid, flera år.

Man kan lämpligen börja med att slå sönder välfungerande enheter, som t.ex. lasaretten i Ystad, Landskrona och Trelleborg genom att skapa ”divisioner” som kan kontrolleras av regionledningen. Man gör samma sak med universitetssjukhusen, för att skapa maximal förvirring.

Sedan är det dags att ge sig på personalen. Ett effektivt sätt att ödelägga arbetet på kliniknivå är att avlägsna personalens känsla av att de är delaktiga i vad som ska göras. Ett bra sätt är att hitta på ”mål” som ska följas. Dessa mål bör överlag vara fåniga och meningslösa och ha så lite med vårdkvalitet att göra som möjligt. ”Målen” ska vara centralt bestämda, och inte föremål för någon som helst dialog med den personal som faktisk ska göra jobbet, och kan jobbet. Därmed skapas en grundläggande misstro mellan administratörer och profession.

För att inte personalen ska streta emot och protestera kopplar man uppfyllelse av dessa mål till en ersättningsmodell: – Uppfyll målen och du får mer pengar, annars inte.

Med dessa åtgärder har man stor garanti för att ha fördärvat arbetsglädje och motivation, just det som får sjukvården att fungera. Rätt mycket arbetstid går även åt för att föra pinnastatisk hur man uppfyllt meningslösa mål, statistik som i stora delar sedan inte följs upp vilket ger en tydlig signal från ledning till personal: – Ni ska inte tro att ni är värda någonting.

För att förstärka fördärvet ser man naturligtvis till att verksamheten är gravt underfinansierat. Då kan man från ledningens sida utan större intellektuell ansträngning alltid skrämmas med att budgeten inte hålls. Vilket ytterligare rymmer den finess att man därmed kan motivera att göra sig av med chefer ”som inte håller budget” (vilket från första början var omöjligt) och ersätta dem med regionledningens ja-sägare. Och en utarbetad, desillusionerad personal bråkar mindre.

Men man måste vara uthållig för att lyckas. Här är dumdrygheten och inkompetensen viktig. Man får inte låta sig distraheras av störande tankar om patienternas behov eller personalens uppfattning om vad som är god vård.

För att det inte ska bli för mycket bråk i massmedia kan det rekommenderas att införa en tystnadskultur. Dialog med personalens fackliga företrädare bör konsekvent avvisas.

Detta är inte dikt. Ironin är min men fakta står att läsa i revisionsrapporter från Regions Skånes revisionskontor (www.skane.se/revisionen). Ansvariga för eländet är Allianspartierna med hjälp av Miljöpartiet.

Vänsterpartiet vill att sammanslagningen av universitetssjukhusen upphävs, att övriga sjukhus blir självständiga resultatenheter, med egen ledning, att regionsjukvården demokratiseras, att New Public Management som styrsystem avskaffas, att det tillskapas några hundra fler vårdplatser, samt att regionsjukvården får en realistisk finansiering.

Därför röstar jag på Vänsterpartiet 14 september.

Skrivet av veckans gästbloggare Sven Ternov, som granskat revisionsrapporterna för de skånska sjukhusen. Tack Sven!

Vem vilka sänka arbetslösheten?

Alla politiker pratar om jobben, men vad vill de egentligen? Arbetslösheten har bitit sig fast runt 8 procent och där verkar den stanna.

Tyvärr har alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet accepterat teorin om jämviktsarbetslöshet (den "naturliga" arbetslösheten) som styrande för den ekonomiska politiken. Enligt Konjunkturinstitutet och Riksbanken ligger jämviktsarbetslösheten just nu på cirka 7 procent. SVT Nyheter skriver idag att full sysselsättning är ett tomt löfte.

Verkar det komplicerat? Titta gärna på Uppdrag Granskning ikväll.

Att sänka arbetslösheten ner mot noll är egentligen ganska enkelt. Det finns massor med viktiga infrastrukturprojekt som bara väntar på att få sätta igång. Det finns massor med behov av mänsklig vård, till exempel i äldreomsorg och sjukvård, som behöver tillgodoses. Allt som saknas är den politiska viljan.

Detta är onekligen något att fundera på innan man bestämmer sig för vilket parti man ska ge sin röst på söndag.

SD-Lund: – Säg negerboll, annars blir du utan

En lärare i Lund berättade igår att hans högstadieklass var vid valstugorna på Stortorget för att göra skolarbete om valet. 

Representanten från Sverigedemokraterna står och delar ut chokladbollar. Ett av barnen går fram och ber om en sådan. Det får han, men bara på ett villkor, att han högt och tydligt kallar chokladbollen vid dess 'rätta' namn: negerboll.

Fräscht! SD tycks tro att de kan göra Lunds skolbarn till rasister genom betingade reflexer, likt Pavlovs hundar: Säg något rasistiskt så får du en godisbit. 

Alla partierna vid torget delar ut knappar och pins med sina partisymboler till barn och vuxna. En ung tjej i klassen med rötter i Mellanöstern går fram till Sverigedemokraternas bord och ber att få en knapp. Svaret blir ett blankt nej. Barn med 'svenskt' utseende förses välvilligt med knappar både före och efter händelsen.

Kommentar överflödig. SD förnekar sig inte. Den ena efter den andre av deras kandidater ertappas, antingen med en hakkorsbindel runt armen eller efter hatiska och främlingsfientliga nätinlägg. 

En del av dem tvingas avgå, ironiskt nog av samma orsak som de blev medlemmar i SD. Partiet huvudbudskap är att människor från olika kulturer omöjligen kan leva tillsammans. För att lyckas med denna dystra mission vill de lära folk att hata. För att upprätthålla fasaden utesluts samtidigt de värsta hatarna när de avslöjas i media.

Det enda som förbryllar är att dessa rasistiska pajasar fortfarande ligger över fyraprocentsspärren till riksdagen. Förklaringen är kanske att de samtidigt är ett utpräglat högerparti, ett pålitligt stödparti som röstar med Alliansen 9 gånger av 10, såväl i riksdag som kommuner. 

Det Sverige vi ser idag – med ökade klyftor, privatiseringar och sprickor i välfärden – är i mångt och mycket SD:s Sverige.

Kaos i tågtrafiken i Skåne – igen

Lunds C, 8 september 2014, hundratals människor väntar tåligt – på att tåget ska komma och regimskifte

Så var det dags igen. En nedriven kontaktledning någonstans sägs vara orsaken. Alla tåg mellan Malmö och Lund står still och därmed är det kraftiga förseningar för i stort sett alla tågresenärer i Skåne. 

Ja, varför syssla med långsiktigt underhåll av järnväg när regeringens enda direktiv till de uppstyckade bolagen är att de ska gå med årlig vinst?

De skånska tågpendlarna är ett hårt prövat släkte. De har fått betala för neddragningen och privatiseringen av järnvägen, idag liksom många gånger förr på grund av dåligt underhållna banor, i somras på grund av omänskliga arbetsvillkor hos privata tågbolag. 

Bland det första Alliansregeringen gjorde sedan de tillträdde 2006 var att dra ner på järnvägsunderhållet med 700 miljoner. Regeringen verkade ha bestämt sig för att göra allt för att förstöra spårtrafikens möjligheter att utgöra ett alternativ till privatbilism och lastbilstransporter. Finansminister Anders Borg deklarerade i Sydsvenskan 6 november 2007:

– En investering i väg är fyra-fem gånger viktigare än i järnväg. Vi har överinvesterat i järnvägar. Vi måste våga göra en prioritering.

Det är bara att hoppas att skåningarna minns detta när de går och röstar på söndag.

Är 10 procent av befolkningen rasister?

Efter de nya avslöjandena att flera toppkandidater för SD är aktiva rasister och näthatare borde man fråga sig: Kan de verkligen klamra sig fast i riksdagen? Det finns inte längre några ursäkter eller bortförklaringar som kan lura folk.

Åkessons så kallade "nolltolerans" mot rasistiska uttalanden i SD har naturligtvis aldrig kunnat införas, för då skulle partiet förlorat sin främsta affärsidé och enda profilfråga: Att peka ut syndabockar av främmande ursprung eller "kultur" som orsaken till verkliga eller inbillade problem (precis som gjordes med judar på 1930-talet).
 
Eller är det så illa att cirka 10 procent av Sveriges befolkning faktiskt är rasister?

* * * *

Om det är så illa måste slutsatsen bli att vi aldrig kan vinna tillbaka dem till "normala" partier (höger eller vänster) med antirasistiska och moraliska argument (t.ex. att deras partiledning är rasistisk), det bara svetsar samman dem. Det som återstår är att ännu mer målmedvetet diskutera välfärds- och fördelningspolitik, så att rasisternas favoritfrågor kommer i skymundan, så att fokus hamnar på väsentligheter. Det är ju inte exakt så som vänstern har hanterat rasisterna, snarare har man rusat rakt i varenda fälla de gillrat.

Vallöftet återfunnet. Det var "ganska dumt"

Valrörelsen är som bekant löftenas tid. När Alliansen i Lund förra veckan fick frågan hur det gått med det de lovade förra valet utbröt panik, ingen mindes vallöftena och de hade inte blivit utvärderade. Några dagar senare hade kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) fortfarande inte hittat vallöftena.

Idag meddelar Alliansen i Lund att de bara gav ett vallöfte 2010, ett helt ogenomtänkt förslag att dra en spårväg genom Lunds centrum till Klostergåden och Tetra Pak. Detta enda vallöfte vill Mats Helmfrid numera inte kännas vid: 

- Vi tyckte snabbt att det var ganska dumt faktiskt. 

Så hanterar Alliansen det förtroende de fått från lundaborna. Nu pratar de åter om att satsa på skola och annat, med de har ägnat sina år vid makten åt att skära ner på skola, äldrevård och all annan kommunal verksamhet. Är det någon som seriöst överväger att låta dem få styra Lund i fyra år till? 

Kontrasten mot när det var rödgrönt i Lund senast 2002–2006 är himmelsvid. Vallöftena lanserades i ett rödgrönt program på 34 punkter – skolsatsningarna, de minskade barngrupper i förskolan, jämställda löner, miljöinitiativen – allt redovisades och följdes upp i detalj varje år. I april 2006 sammanfattade S, V, och MP vad de gjort och inte gjort i en liten tidning som distribuerades till samtliga lundabor. 

De rödgröna kunde stolt konstatera att de lyckats göra något åt alla de 34 punkterna, en del var helt uppfyllda medan andra hade man kommit en bit på vägen. 

Kriskommission för Lunds skolor

Vänsterpartiet föreslår att Lunds kommun tillsätter en kriskommission för att restaurera Lund som skolkommun. Vi föreslår att detta sker med följande inriktningar:

• Tillför resurser till Lunds skolor och förskolor som säkrar en skola för alla och en god arbetsmiljö.
• Satsa på elevhälsan och inrätta specialtjänster för att avlasta lärarna så att de kan undervisa
• Avskaffa direkt skolpeng och utarbeta ett nytt resursfördelningssystem som inte sätter byråkrati och ekonomistyrning utan styrning för lärande och kunskap i centrum.
• Avveckla systemet med förstelärare, som endast har lett till splittring av lärarkåren. Avsätt istället direkta resurser för att höja lärarlönerna.

Bakgrunden är följande: Lund har med viss rätt varit stolt över sina skolor och förskolor. I Lärarförbundets ranking placerade sig Lund tio år i rad bland de fem bästa skolkommunerna i landet. Nu backar Lund för fjärde året i rad, i år ner till plats 18. Varför?

Sedan 2006 har det skurits i lundaskolornas budget, cirka en procent per elev varje år. Det gäller alla åtta åren utom 2010, då tilldelning och kostnadsökning gick jämt ut. Vad gäller sådana mätfaktorer som har med tilldelning av resurser att göra har följaktligen Lund rasat mest.

Jämfört med rankingen 2007 har Lund rasat från plats 1 till plats 54 när det gäller hur mycket resurser som läggs per elev. Mätningen 2007 återspeglar förhållandena 2006 som var det senaste året det var rödgrönt.

Lärdomsstaden återfinns följaktligen nu också på den nedre halvan bland Sveriges kommuner när det gäller utbildade lärare, på plats 152 (2007 på plats 66).

Så här i valtider säger sig naturligtvis alla vilja satsa på lärarnas och deras löner, men i praktiken har det gjorts precis tvärtom under senare år. I Lund har inte ens resurserna räknats upp i takt med de avtalsenliga löneökningarna. Lärarna har fått betala för sina egna otillräckliga löneökningar med färre lärarkolleger. I stället har ett system, med hjälp av regeringspengar, införts som bygger på att man utnämner ett litet antal lärare till förstelärare och ger dem större lönelyft.

Att Lund satsar mindre och mindre per elev jämfört med andra kommuner ger naturligtvis också konsekvenser i form av försämrade studieresultat. När det gäller andelen elever som gick ut med godkända betyg, räknat med hänsyn taget till föräldrarnas utbildningsbakgrund, har Lund rasat från plats 90 och tillhör numera med sin 252:a plats de 40 sämsta kommunerna i landet.

Om man i stället räknar det totala meritvärdet har Lund rasat från plats 20 till plats 183.  Det som fortfarande håller uppe Lunds kommun är att andelen med högskolebehörighet och som går vidare till högskola är bland de högsta i Sverige, något som naturligtvis hänger samman med att Lund är och förblir Sveriges mesta universitetsstad. Men vad gäller övriga resultat är det bara att se sanningen i vitögat: Lund är ingen speciellt bra skolstad längre. Åtta år av borgerliga nedskärningar har satt sina spår - skolan har gått i vasken när den politiska ledningen istället prioriterat skattesänkningar.

En annan allvarlig indikator på tillståndet i skolan är lärarnas arbetsmiljö och hur pass friska lärarna är. Där ligger nu Lund på en föga hedrande plats 227 bland Sveriges kommuner. Vi har redan uppmärksammat detta i samband med kommunens personalredovisning. Ohälsotalen bland personal i skola och förskola ökar snabbt, en ökning som är relaterad till en ohållbar arbetssituation: Otillräckliga resurser, för stora barn- och elevgrupper och en myriad av administrativa arbetsuppgifter. Samtidigt har elevhälsa och andra viktiga kringresurser monterats ner eller försvunnit.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att Folkpartiet, som styrt skolpolitiken i Lund de senaste åtta åren, försöker skylla på annat. Lars Hansson (FP), som är ordförande för Barn- och skolnämnd Lunds stad, menar att de höga sjuktalen kan bero på att Lunds lärarkår är lite äldre (!), samtidigt som han förnumstigt tillägger att bryter man benet i skidbacken beror ju inte det på någon dålig skola. Folkpartiet tycks alltså på fullt allvar få oss att tro att Lunds höga sjukskrivningstal beror på en åldersstigen lärarkår som titt som tätt råkar ut för benbrott i alpina miljöer. Ridå.

Resurserna till skola och förskola är numera så knappa att överinskrivning av barn är nödvändigt för att klara budgeten. Sedan de borgerliga partierna infört en extrem form av New Public Management i Lunds skolor, i form av så kallad direkt skolpeng, har inte bara rapportraseriet ökat, skolorna måste nu också tävla med varandra om resurserna. Detta leder till ständig obalans och suboptimering; en del skolor är halvtomma medan andra är överfulla. Detta har också lett till att olikmässigheten i resultat bland Lunds skolor ökat, kommunen kan inte längre erbjuda en likvärdig skola för alla barn.

Obehagliga applåder

I måndags deltog jag i en debatt i Lund med ett oväntat och obehagligt inslag. Debatten arrangerades av spårvagnshatarpartiet FNL, men samtliga fullmäktigepartier var också på plats. Salen  dominerades naturligtvis av motståndare, de flesta akademiker +70 år. SD har nyligen anslutit sig till spårvagnsmotståndet och representerades av den kände rasisten Ted Ekeroth, lillebror till Kent (han med järnröret och Avpixlat).

Så fort sverigedemokraten yttrade sig applåderade och jublade dessa förfinade borgare, ja, inget av Ekeroths hemsnickrade argument var för billigt och plumpt för att inte publiken skulle uttrycka sitt gillande. Jag kände en iskall vind från 1930-talet svepa genom lokalen, rasisterna och i alla fall delar av det akademiska Lund hade funnit varandra igen.

Med sådana vänner behöver Sverker Oredsson och de andra i FNL inga fiender.