Minns inte vallöften

Ingen i Alliansen i Lund minns vad de gick till val på 2010. Därför har de inte kunnat utvärdera vad de åstadkommit under dessa fyra år. Moderaterna tvingas hålla med om att det är lite pinsamt och skyller på ett datorhaveri. Men har FP, C och KD också haft datorhaveri? Sydsvenskan har dock lyckats hittat några punkter på ett av Allianspartiernas hemsidor, men ingen vet om det verkligen är vad man kommit överens om. Det är i alla fall inte allt. 

Många lundabor minns till exempel deras häpnadsväckande gemensamma vallöfte i september 2010 om att bygga spårväg från Lunds C via Stortorget till Klostergården, ett projekt som de försökte glömma bort att de lanserat redan ett halvår senare.

Kontrasten är skriande jämfört med hur de rödgröna partierna i Lund hanterade sina vallöften senast de styrde Lund 2002-2006. Omedelbart efter valet sammanfattades de i ett 34-punktsprogram som sedan minutiöst följdes upp, punkt efter punkt.

Jag antar detta har att göra med hur man ser på politik. Allianspartierna vill krympa politiken till förmån för marknaden. Det politiska spelet är just ett spel, där vad som helst kan sägas när som helst. För vänstern, och förhoppningsvis också S och MP, är det politikens innehåll som betyder allt.

Per T – kalla krigets sista krigare

Varje söndag skriver Per T Ohlsson en helsida i Sydsvenska Dagbladet. Han presenteras som Senior columnist och medarbetare i tidningen. Denna söndag går han till attack mot Jonas Sjöstedt. 

Nivån på inlägget kan anas redan i inledningen då Ohlsson med hjälp av sin idol Herbert Tingsten avfärdar vissa personer som ”märkliga sammanträffanden”, med det menas att de är precis så dumma som de ser ut att vara. 

Efter en omväg för att få chansen att droppa några av sina vanliga okvädningsord över vänstern – folkmordsnostalgiker, antidemokrater, etc. – tar sig Ohlsson an det som i alla fall enligt rubriken är artikelns huvudsyften: Att Jonas Sjöstedt inte är kompromissvillig, samt att han inte vet vad han talar om när han kräver stopp för vinstintressen i välfärden. 

Som bekant har Vänsterpartiet bara satt ett enda villkor för att medverka i en framtida regering; den ska inte fortsätta låta privata vinstintressen dränera skola och välfärd. Därför har Ohlsson ett styvt jobb att kleta på dess partiledare stämpeln att han inte skulle vilja kompromissa – allt annat är ju öppet. De flesta skulle nog beteckna Sjöstedts ultimatum på just denna punkt som modigt och principfast, eftersom det riskerar att ställa Vänsterpartiet utanför regeringsmedverkan efter en rödgrön valseger. 

I Per T Ohlssons värld existerar antagligen inga sådana dygder, i alla fall inte i modern politik, varför han avfärdar Sjöstedt som ”ett märkligt sammanträffande”, det vill säga lika dum som han ser ut (se ovan). Därmed har Ohlsson onekligen satt en ny nivå för det politiska samtalet.

Resten av artikeln ägnas åt att beskriva vilka olyckor som skulle drabba Sverige om det inte längre går att göra privata vinster på skola och välfärd. Argumentationen är inte ny på något sätt, den är ett eko av de Timbro-pamfletter som numera produceras på löpande band. I centrum finns det nyliberala argumentet att privata vinstintressen behövs i skola och välfärd eftersom de sägs utveckla verksamheten. 

De flesta som följt privatiseringsvågen de senaste tjugofem åren skulle nog hävda att om det är något som utvecklat verksamheten är det i så fall icke-vinstdrivna alternativ, till exempel montessoriföreningar inom skolan, medan man måste ha en ganska vid definition av ”utveckla” om man ska säga samma sak om John Bauer-koncernen och Hälsans förskola, eller för den delen Attendo och Carema (numera Vardaga) inom vård och omsorg. 

Utan att blinka hävdar Ohlssons att det skulle kosta stat och kommun ”tiotals miljarder kronor” att ta över verksamheter som idag drivs i vinstintresse. Men hela ”branschen” betalas med skattemedel och vinstuttaget i företagen ligger i allmänhet mellan 5 och 10 procent av omsättningen. Vinstmarginalen uppstår genom att personaltätheten i vinstdriven vård och omsorg i genomsnitt är cirka 10 procent lägre än icke-vinstdriven. 

Man behöver inte vara ekonomutbildad för att inse att årskostnaden för stat och kommun, med bibehållen kvalitetsambition, skulle minska med mellan 5 och 10 procent vid ett återtagande i egendrift, allt annat lika. Om personaltätheten ökas till samma nivå som icke-vinstdriven blir kostnaden plus minus noll för skattebetalarna. 

Argumentet är alltså medvetet lögnaktigt. Syftet är att skrämmas genom att hävda att klassisk svensk välfärdspolitik i själva verket leder till utarmning och fattigdom. 

Per T Ohlsson tillhör det kalla krigets sista krigare. Anständighet och intellektuell hederlighet är i hans kolumn alltid underordnad kampen mot vänstern.

Sex punkter för miljön och klimatet – detta bör Lund göra

Så sent som 2011 intog Lund förstaplatsen bland landets kommuner i tidningen Miljöaktuellts ranking.  Därefter har Lund rasat varje år och ligger nu på 16:e plats. Vänsterpartiet lägger nu sex skarpa förslag för att åter få fart på Lunds kommuns en gång så hyllade miljö- och klimatpolitik.

• Bryt ner och stäm av klimatmålen i tid – skjut inte på framtiden. Lunds kommun har ambitiösa långsiktiga klimatmål men den politiska majoriteten har konsekvent vägrat att bryta ner dessa till mätningsbara delmål/avstämningsmål. Därför skjuts många av de tunga åtgärderna som krävs för klimatomställningen ständigt på framtiden. Därav det ständiga bråket mellan Miljöutskottets ordförande Lars Bergwall, C, och de rödgröna. Vänsterpartiet föreslår att klimatmålen ska tidsbestämmas så att politiker och medborgare år från år kan följa upp hur arbetet med vår tids största ödesfråga utvecklas.
• Skapa ett grönt bälte runt Lunds stad samt sammanhängande gröna stråk, dels in mot stadskärnan, dels på landsbygden och i anslutning till byarna. Avsikten är att öka kommunens gröna lunga, att skapa sammanhängande biotoper för djur och växter, att skapa en naturlig yttre ring för bebyggelsens expansion ut i landskapet samt öka möjligheten till stadnära rekreation. Vänsterpartiet lyckades få in formuleringar om gröna stråk i kommunens översiktsplan 2010 men sedan dess har mycket lite hänt. Vänsterpartiet avsätter årligen 20 miljoner i investeringsmedel för detta och är därmed i särklass det parti i Lund som vill satsa mest resurser på miljö och klimat.
• Attraktiv kollektivtrafik. Viktiga nya järnvägssatsningar för Lund är den så kallade Diagonalen (snabbtåg Malmö – Kristianstad via Lund/Brunnshög och Hörby) och Simrishamnsbanan (första etapp Malmö – Staffanstorp – Dalby), men ingen av dessa blir av med borgerligt styre. Inte heller spårväg i Lund; istället prioriterar regeringen, Region Skåne och Lunds kommun tre nya motorvägsavfarter och tillvägar till en kostnad som överstiger spårväg. Även bussnätet behöver byggas ut och turtätheten öka, inte bara på de linjer som är mest pendlingsintensiva, och servicelinjen i Lund återinföras. Detta är ett vägval: Ska Lund få ny massbilism eller kollektivtrafik? Vänsterpartiet föreslår att vi satsar på kollektivtrafik.
• Billig eller helst avgiftsfri kollektivtrafik. För att fler ska välja klimatsmarta sätt att transportera sig måste kollektivtrafiken inte bara bli bättre, den måste också bli billigare. För de flesta typer av resor i Lunds kommun tjänar bilägare idag ekonomiskt på att ta bilen, trots parkeringsavgifter. Vänsterpartiet vill att Skåne blir försökslän för avgiftsfri kollektivtrafik. De borgerliga och miljöpartiet har istället ökat Skånetrafikens taxor kraftigt. Redan nästa år vill vi sänka kollektivtrafiktaxorna och införa avgiftsfria bussresor på lördagar.
• Avskaffa parkeringsnormen – bygg stadsmässigt. Lunds kommun har beslutat om en parkeringsnorm som tvingar alla som ska bygga i Lund – bostäder, kontor eller verksamheter spelar ingen roll – att också bygga ett visst antal parkeringsplatser. Detta är ett föråldrat synsätt från de årtionden då bilen stod i centrum för stadsplaneringen. Parkeringsnormen är idag en del av problemet att åstadkomma fungerande, gröna och samtidigt täta bostads- och verksamhetsområden. Samtidigt fördyrar normen byggandet, speciellt när den tvingar fram underjordiska parkeringslösningar vars kvadratmeterpris blir lika högt som lägenheternas. Alla säger sig idag vilja bygga stadsmässigt, men i praktiken planeras de flesta bostadsområden efter samma principer som förr.
• Investera fossilfritt. Nyligen har en ny internationell miljörörelse vuxit fram som förespråkar divestment – att myndigheter och stater ska ”av-investera” i företag som handlar med fossila bränslen. Rörelsen, som också finns i Lund, kallas Fossil Free. Vänsterpartiet stödjer denna rörelse och vill lägga till i kommunens investeringspolicy att investeringar i fossila bränslen inte ska vara tillåtet, som en del av kommunens klimatansvar. Det betyder att Lunds kommun inte längre skulle få investera pengar i sådan verksamhet som arbetar eller handlar med produkter som till exempel kol och olja.

V – med eller utan iS?

I Vårdpartiet i Skåne (ViS) finns några av de aktivister för den skånska sjukvården jag beundrar mest. Men andra, precis lika goda kämpar, finns i Vänsterpartiet. ViS ställer upp i regionvalet. Jag är ju så att säga part i målet så jag kanske borde avstå ifrån att försöka jämföra de bägge partierna, men valet närmar sig och jag kan liksom inte riktigt låta bli.

På ett par viktiga punkter driver de bägge partierna en snarlik linje: Kraftig ökning av antalet vårdplatser i Skåne, stärk personalens och patienternas ställning, minska byråkratin, inga ideologiskt motiverade privatiseringar av vården. 

Fast vad gäller privatiseringar formulerar sig Vänsterpartiet betydligt vassare mot skattefinansierad sjukvård som drivs med privata vinstintressen; ViS tar bara avstånd från "riskkapitalbolag". Problemet är att i avtal och vid upphandlingar kan inte Region Skåne lagligen diskriminera sådana bolag, har man tagit privatiserings-fan i båten får man ro honom i land – riskkapitalbolag eller ej.

Till skillnad från alla andra partier som ställer upp i regionvalet vill V och ViS upplösa styggelsen Skånes Universitetssjukhus (SUS) och återinföra självständiga sjukhusledningar för alla de skånska sjukhusen.

Hur det nödvändiga lyftet för den skånska sjukvården ska betalas lämnar oss ViS i okunnighet om, i alla fall hittills. På deras hemsida finns ett baner som heter "Om skatt" men klickar man där kommer man till ett meddelande att de snart ska återkomma med en beskrivning av sin skattepolitik. Här är Vänsterpartiet glasklart: Så länge inte statsbidragen räknas upp är regionskatten enda chansen och partiet är beredd att höja den så mycket som krävs för att rädda vården.

I övrigt måste man konstatera att Vänsterpartiets valplattform för sjukvården i Skåne är betydligt mer komplett än Vårdpartiets kortfattade program, för att inte tala om andra regionpolitiska områden som kollektivtrafik och närings- eller miljöpolitik, där man i bästa fall finner någon allmän formulering om goda ambitioner hos ViS. Sociala och jämställdhetsaspekter på vården eller andra politikområden lyser också nästan helt med sin frånvaro.

Något annat är kanske inte att begära från ett så pass ungt parti. Men detta är troligtvis också en spegel av problemet för ett enfrågeparti, med aldrig så goda ambitioner. Det som enar är motståndet mot den förda politiken, i detta fall alliansens och Miljöpartiets nedmontering av sjukvården i Skåne och det hierarkiska monster de skapat i form av SUS och de andra sjukvårdsområdena. I övrigt är det inte alls säkert att partimedlemmarna har samstämmiga åsikter.

Ett annat problem för ViS är att genomslaget, i alla fall hittills, har uteblivit. Chansen att faktiskt ta sig in i regionfullmäktige måste nu bedömas som små. S har liksom V ganska högt förtroende i sjukvårdsfrågor, befinner sig också i opposition mot den förda politiken och blir svåra att ta många röster ifrån. Eftersom ViS öppet utmanar den styrande politiska borgerligheten i sjukvårdsfrågor dras knappast borgerliga eller miljöpartistiska väljare dit, utom sådana som är starkt engagerade för och har mycket god kunskap i just sjukvårdspolitik i Skåne och därtill är begåvade med prestigelöshet och ett öppet sinne. Det verkar tyvärr inte finnas tillräckligt många sådana...

Ja, det var väl inte helt oväntat var jag skulle landa i jämförelsen, det blir V utan iS. Men jag önskar ViS lycka till i valet, i alla fall för varje röst de lyckas sno ifrån den styrande femklövern.

Kort om bolagen i skola och välfärd

Det finns bara två länder i hela vida världen som tillåter att företag – stora eller små – får lov att göra vinst på skolverksamhet. Det är Chile och Sverige. Chile håller nu på att avskaffa systemet. 

Sju av tio svenskar vill avskaffa privata vinstintressen i skola och välfärd, men sju av åtta riksdagspartier vill på olika sätt permanenta detta misslyckade experimentet. Ett parti, Vänsterpartiet, vill göra det självklara: Se till att varje skattekrona går till barnens undervisning och omsorgen om de sjuka och äldre.

Detta är onekligen något att reflektera över inför 14 september.

Prova på idrott och kultur

Ge alla barn möjlighet att prova på idrott och kultur. Det föreslår Vänsterpartiet Lund i en motion till kommunfullmäktige idag. Alla barn mellan 6 och 12 år  ska under tre terminer kostnadsfritt få prova på idrott- och kulturverksamheter.

Prova-på-idrott

Idag finns möjlighet för barn och unga att prova på olika idrotter, bland annat genom Lundabygdens IF. Lundabygdens föreningsidé är unik: Genom Prova-på-konceptet, som utvecklats av eldsjälar inom föreningen, får barn och unga testa olika idrotter, utan tävlingssyfte. Ungdomarna behöver inte från början bestämma sig för en idrott, utan kan prova på många olika, för att senare kanske fokusera på någon eller några. Avgiften per termin är inte jättehög (350 kronor), men trots det är det många barn som inte kan delta. Ja, ibland är det de barn som behöver det bäst som inte kan delta. Lundabygdens IF har försökt lösa detta genom sponsoravtal, men det ska inte vara en ekonomisk fråga om barn ska börja idrotta eller ej. Därför föreslår vi att kommunen tar ansvar för avgiften under Prova-på.

Prova-på-kultur

Vi vill utveckla prova-på-konceptet till ett helt nytt område, till att även gälla inom den kommunala kulturundervisningen. Genom Prova-på-kultur ges barn möjlighet att under tre terminer prova de olika kulturuttrycken som finns inom kulturskolan: musik, dans, bild, teater, film och skrivande. Genom Prova-på-kultur kan barnen få testa vilka kulturuttryck de tycker bäst om, för att senare kanske fortsätta med just detta.

Avgifterna i Lunds Kulturskola tillhör de högsta i landet, årsavgifter på ett par tusen stänger effektivt ute dem som inte har högt motiverade föräldrar med goda resurser. Genom en avgiftsfri introduktion på tre terminer vill vi bredda intaget, sänka trösklarna och göra det möjligt för alla barn att delta i kulturskapande. 

Detta förutsätter en nysatsning på Kulturskolan, vars resurser sakta urholkats genom åren. Lund har idag 110.000 invånare men Kulturskolans verksamheten har ungefär samma volym som när kommunen hade 80.000 invånare.

Kultur och idrott ökar välmåendet och bidrar till att barn och ungdomar mår bra både fysiskt och mentalt. Prova-på-verksamhet främjar inte bara intresset för idrott och kultur utan gör också att detta intresse kan växa utan tävlings- eller prestationskrav. 

Det tycker vi att Lunds barn är värda.

Tiggarna och SD

Ingen vill väl se tiggare på gatorna. Vi reagerar lite olika på fenomenet, en del ger en slant eller försöker stödja på annat sätt, en del kanske grubblar en stund över hur det är ställt i deras hemländer. De flesta känner nog maktlöshet. Vi vet nu, både genom polisens uppgifter och efter olika reportage från de rumänska byar de flesta nya tiggare kommer från, att det inte rör sig om ligor som utnyttjar människor. Det är familjer som har förlorat allt. Tidigare var det också fattigt men det fanns industrier och jobb i områdena; de har alla försvunnit med kapitalismens segertåg. Med den nuvarande nyliberala ordningen i Europa har den rumänska regeringen få möjligheter att ändra på detta, men den borde naturligtvis sätta in sociala åtgärder för att lindra nöden. Det är människor som inte har någon annan möjlighet att försörja sig än genom tiggeri.

Det finns bara ett parti som skulle tänka tanken att utnyttja dessa människors misär i den svenska valrörelsen. Ett rasistiskt parti. Sverigedemokraterna. Så fort de hittar en grupp som de kan sparka på för egna syften så gör de det. Så gjorde också nazisterna på 1930-talet.

I en påkostad affischkampanj kräver SD att dessa människors enda försörjningsmöjlighet ska kriminaliseras. De vill hetsa lundborna mot tiggarna genom att antyda att Lund har blivit världens socialbyrå, precis som om det inte var frivilligt att ge.

De hävdar att lundaborna känner sig otrygga när de ser tiggare på stan. Jag tror att få lundabor känner igen sig i den beskrivningen. Själv kan jag dock vittna om att jag känner mig otrygg när jag ser SD på stan.

Reinfeldts halmstrå

Moderatledarens uttalanden i söndags kväll har med rätta väckt uppmärksamhet. Dels pekade han ut flyktingmottagandet som en orsak till underskott i statens finanser, dels öppnade han för fortsatt alliansregering även efter en valförlust, men med stöd av SD.

Vart och ett för sig är uttalandena anmärkningsvärda. Det första är grundfalskt. Statens finanser bestäms av två saker: Skatteintäkternas storlek och statens utgifter men flyktingmottagandet står för en försvinnande liten del av statens utgifter. Det andra är ett brott mot tidigare ståndpunkter både hos regering och opposition, att aldrig räkna in ett rasistiskt parti i regeringsunderlaget.

 

Men det är kombinationen av dessa bägge uttalanden som skrämmer mest. Fredrik Reinfeldt vet att valet är förlorat. Nu griper han inte bara efter ett halmstrå, han försöker skapa det.

 

Genom att plötsligt ge SD rätt om flyktingkostnaderna ger statsministern dem helt medvetet luft under vingarna  – inte för att han gillar dem, utan för att han vet att SD är enda chansen att blockera de rödgröna och behålla en borgerlig regering. Applåderna från det bruna partikansliet lät inte vänta på sig.

 

Reinfeldt är i underläge, han är desperat, han tar nu till alla medel. De rödgrönas svar måste bli att vägra låta debatten handla om det som SD, och numera också moderaterna, vill. Vi ska prata om välfärden och framtiden.

Vi jämställer Lund

Varför tjänar ett vårdbiträde i Lunds kommun 2 000 kronor mindre i månaden än en parkarbetare? Och varför tjänar en undersköterska 2 700 mindre än en renhållningsarbetare?

I jämförelsen mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken, med likvärdiga krav och arbetsinnehåll, finns ett entydigt mönster: kvinnodominerade arbeten är lägre betalda. Det är inte heller ovanligt att kvinnodominerade yrken, som utifrån kommunens egen värdering borde vara högre betalda än mansdominerade, ändå ligger betydligt lägre.

Dessa klyftor har två- eller tredubblats sedan de borgerliga kom till makten i Lunds kommun 2006. Vad kan man då göra åt detta? De borgerliga, med Folkpartiet i spetsen, menar att kommunen ska göra – ingenting. De motiverar detta med att de mansdominerade yrkesgrupperna måste ha högre lön, annars förlorar kommunen viktig kompetens. Denna risk att förlora kompetens finns uppenbarligen bara för yrkesgrupper som vaktmästare, parkarbetare och renhållningsarbetare, inte för undersköterskor, vårdbiträden eller barnskötare.

Men det går att göra någonting – om bara den politiska viljan finns. Senast Vänsterpartiet var med och styrde Lund (2002–2006) minskade vi gapet rejält genom att anslå riktade medel för att ge de kvinnodominerade yrkesgrupperna extra lönelyft utöver avtalet.

Den som tycker att lika lön för likvärdigt arbete är en bra idé har inget annat val än att rösta bort allianspartierna i Lund den 14 september. Vänsterpartiet är garanten för att jämställda löner blir en av de första frågorna som en rödgrön majoritet i Lund åter tar upp.