Tyst från euro-lobbyn

Under senaste tiden har det varit märkligt tyst bland alla dem som har velat pressa in Sverige i eurozonen. Inte ett pip hörs till exempel från Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD), som så sent som inför förra årets valrörelse drev kampanj för en ny EMU-omröstning. I en Eko-intevju hävdade Jan Björklund  att...

...euron är mer stabil, den har varit på samma nivå under hela krisen [..] När det stormar i havet är det säkrare att sitta i ett stort fartyg än i en liten båt.

Sådana uttalanden hörs inte mer från några borgerliga ministrar, men har de lärt sig något? Fredrik Reinfeldt och Anders Borg (M), som båda till varje pris ville ha in oss i EMU vid folkomröstningen 2003, ser inga principiella problem med euron, utan har konsekvent skyllt på slösaktiga sydeuropeiska regeringar.

De borde lyssna ordentligt på ekonomipristagaren Paul Krugman som menar att det var ett brutalt misstag att införa euron.

... eurozonens kris handlar inte om oansvarig finanspolitik. Det är bara sant i fallet Grekland. Det gäller inget av de andra länderna [..] Det vi ser är snarare effekterna av de fundamentala felen i eurosystemets struktur

[..] Det är i själva verket vad euro-skeptiker alltid varnat för.

Som akut krisåtgärd föreslår Krugman att EMU-länderna inför gemensamma euro-obligationer, med vilka såväl fattiga som rika länder kan låna på kapitalmarknaden. Därmed skulle pressen på de enskilda krisländerna kunna minska. Detta är dock knappast en långsiktig lösning. Någon form av skuldavskrivning är nödvändig om inte krisländernas befolkningar ska förbli skuldslavar i årtionden framöver. De som spekulerat i eurozonens assymetriska ekonomi måste också vara med att betala.

Men problemet är djupare än så. De insikter som nu borde drabba även de mest förhärdade EMU-anhängare är exakt vad EMU-kritikerna varnat för hela tiden: Europa är inget optimalt valutaområde, en kurs eller ränta som är för hög i ett land är för låg i ett annat. Men framförallt  kräver en gemensam valuta en gemensam finanspolitik, och därmed en gemensam skatte- och välfärdspolitik. Det ger egentligen bara två alternativ.

1. Flytta makten över skatter, pensioner, sjukvård, skola, m.m. till EMU:s institutioner och avskaffa de nationella parlamenten (eller låt dem forsätta som någon sorts låtsasparlament)
2. Lägga ner EMU-projektet och återinföra nationella valutor.

Alternativ 1 är politiskt omöjligt. Det stupar på folkets motstånd och värnandet av de delar av välfärds-Europa som trots allt finns kvar. Så återstår alternativ 2. Avskaffandet av euron vore en logisk följd av den kris vi nu ser, men tyvärr är politiken inte alltid logisk...

Länkat: SVT; SVT; SVD; SR; E24; GP; GP; Ex; SKD; NSK; LT;

En god prinskorv?

En god statschef

Enligt media har en lyckad fortplantningsakt ägt rum som enligt konstitutionen innebär att Sveriges tronföljare har avlats fram. Den framtida statschefen, som i och för sig inte torde vara större än en prinskorv just nu, förväntas vara allt igenom god och genom sina utmärkta egenskaper vara den absolut lämpligaste individen att besitta detta  ansvarstunga ämbete.

Nu väntar regelbundna bullentiner om moderns, faderns och den helige andes tillstånd. Tidningarnas nätupplagor kan redan avslöja att den förstnämnda i alla fall mår bra och SVT kastar raskt in en läsaromröstning om den lille tronföljarens namn. SVT:s hovexpert Ebba von Sydow utbrister - Äntligen! Herman Lindqvist försäkrar i AB att det är ett kärleksbarn. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) framför sina varmaste gratulationer. - Två fantastiska personer som är så kära i varann och nu får glädjen av ett barn tillsammans, skriver Maud Olofsson (C). Den ene hovnarren efter den andra träder fram.

Det är bara att se sanningen i vitögat. Vi kommer kollektivt att få genomlida hela denna, och därtill alla eventuella framtida kungliga graviditeter: Från första ultraljudet till sista krystvärken. För att inte tala om den blivande statschefens koliknätter och dess första försök att säga Ockelbo. Hysterin kommer att anföras av en stab av bockande och skrapande jönsar till mediafolk som inte ens kan förmå sig att säga "du" till den utvalde.

Frågan är om inte den massiva och korkade rapporteringen egentligen är det allra främsta argumentet mot monarkin?

Tidigare: Restips till kungafamiljen

Länkar: SVT; SVT; SVT; SVT; SVT; SR; DN; DN; DN; DN; DN; SVD; SVD; SVD; GP; GP; Ex; Ex; AB; AB; AB; D; D; HD; HD; SKD; NSK;

... men bästa rubriken står Extra Bladet för:
Stripperkongen skal være morfar

Avskaffa parkeringsnormen

I ett flertal kommuner finns det så kallade parkeringsnormer, som tvingar byggherrar att anlägga dyra P-anläggningar. Detta fördyrar boende och verksamheter och fortsätter bygga fast oss i bilberoende strukturer, rakt emot alla miljömål och ambitioner. Se till exempel Lunds kommuns gällande parkeringsnorm. Märk att siffrorna anger minimalt antal P-platser som måste byggas.

Angelica Svensson (V) och jag lämnade idag in en motion till Lunds kommunfullmäktige om att avskaffa parkeringsnormen i Lunds kommun.

Genom en kommunal bestämmelse tvingas den som vill bygga i Lund fortfarande att anlägga parkeringsplatser. I parkeringsnormen fastställs att minst ett visst antal p-platser måste byggas för såväl bostäder som kontor och andra verksamheter. Till och med för studentbostäder finns en minimigräns.

Det årliga resandet med bil inom Lunds kommun måste minska med ca en procent årligen, sammanlagt med 60 procent till år 2050, för att målet om 85 procent läge koldioxidutsläpp detta år ska nås. Just nu ökar istället resandet med bil. Genom parkeringsnormen tvingar kommunen fram en fortsatt anpassning till bilism i de nya områden som byggs, rakt emot de ambitioner som i andra sammanhang uttrycks. 

Dessutom medverkar parkeringsnormen till att öka byggkostnaderna och därmed också hyror och priser. Eftersom det ofta byggs tätt idag tvingar kommunen explotörerna att skapa p-anläggningar under husen. Kvadratmeterpriset för att anlägga en underjordisk parkeringsplats är i många fall högre än bostadens eller kontorets kvadratmeterpris.

Parkeringsnormen infördes under 1960-talet då klimathotet ännu var okänt och privatbilismen sågs som prioriterat transportsystem. Idag finns ett annat synsätt och parkeringsnormen är hopplöst föråldrad. Om det behövs en parkeringsnorm idag skulle det i så fall vara som ett tak, en bestämmelse om ett maximalt antal parkeringsplatser som får lov att finnas inom ett område.

Därför föreslår vi att parkeringsnormen för bilar avskaffas eller omarbetas så att den istället anger maximalt antal parkeringsplatser.

Tidigare: Tro på Lund; Bostad - var god dröj; Mellan Lund och Bjärred; Gärna 25 kr litern

Synpunkter från Djingis Kahn

Lundapolitiker samlas på Djingis. Närmast Hanna Gunnarsson (V)
som plirar in i kameran.

Kvarteret Solbjer, med blandad stadsmässig bebyggelse och planerad spårvagn, är ett av Lunds hetaste utbyggnadsområden. Området ligger i nordöstra Lund, bredvid Ericsson på väg upp mot ESS och nya Maxlab.

Pedagogisk demonstration av
ett fyravåningshus.

Denna kväll hade de intilliggande bostadsrätts-föreningarna på Djingis Kahn och Spexaren inbjudit lundapolitiker och tjänstemän för att visa vad de tycker om utbyggnaden. De hade synpunkter på mycket: Buller från biltrafik, buller från spårvagn, otillräckliga avstånd till deras hus, för höga byggnader, belastning på deras park från nyinflyttade...

De bjöd på kaffe och hembakade kanel-snäckor, talade engagerat och kunnigt, visade pedagogiskt med högtalare på bullernivåer och med en kranlift illustrerades kommande våningshöjder. Ibland var det lite Nimby-varning (Not In My Back Yard = bygg var som helst men inte just där jag bor) men deras synpunkter ska naturligtvis beaktas i den fortsatta processen. Dessa kan man bland annat ta del av på Brf Djingis Kahns hemsida.

De boende har definitivt rätt när de protesterar mot planerna på att bygga en ny motorvägsavfart för att trafikförsörja de nybyggda områdena (och ytterligare öka biltrafiken till Ideon på andra sidan motorvägen). Nya motorvägsavfarter alstrar i sig ny trafik och ökar bullerbelastningen. Att bygga för ökad bilism rimmar illa med Lunds klimatmål och är direkt kontraproduktivt gentemot den unika satsningen på högklassig spårbunden kollektivtrafik i denna del av staden.

Länkat: SKD

Lunds eget Tea Party

Mats Helmfrid (M), Tove Klette (FP), Lars Bergwall (C) och Torsten Czernyson (KD) - i spetsen för Lunds egen Tea Party-rörelse

Den amerikanska högern höll under sommaren kongressen och en hel värld som gisslan. Avreglering och sänkta skatterna har i deras värld alltid företräde framför social sevice och trygghet. Alla offentliga utgifter ska till varje pris tryckas tillbaka. Skatt betraktas som stöld.

Utan några jämförelser i övrigt känns detta mönster märkligt bekant, men på betydligt närmare håll. Sedan de borgerliga i Lund sänkte kommunalskatten 2007 och 2008 har alla verksamheter drabbats av årliga nedskärningar. Inför nästa år ska ytterligare två procent försvinna inom skola, förskola, äldreomsorg, park- och gatuunderhåll, idrott, barnkultur, ja, all kommunal verksamhet. Alarmerande konsekvenser för till exempel barn, äldre och hemlösa möts med en axelryckning.

Det som förenar den lokala högeralliansens företrädare med den amerikanska extremhögerns senatorer är att de är beredda att offra precis vad som helst för att inte höja skatten. Den enda tänkbara ändringen av skattesatsen är neråt. I denna mening har Lund haft en egen Tea Party-rörelse, som fått härja fritt sedan 2006.

Fältet öppet i Vänsterpartiet

Så lämnade Lars Ohly äntligen beskedet att han inte ställer upp för omval som partiledare för Vänsterpartiet. Eftersom jag är måttligt sentimental tröttar jag inte läsaren med några krokodiltårar. Visst har Ohly sina förtjänster, men beskedet om avgång kommer inte en dag för tidigt.

Beskedet är framförallt välkommet eftersom det möjligör en betydligt mer avspänd process vid valet av ny partiledare. Kongressen äger rum i januari 2012 och hittills har tre kandidater anmält sig: Jonast Sjöstedt, Ulla Andersson och Hans Linde. Många hoppas att Josefin Brink nu också ska anmäla intresse. Fältet är öppet.

Själv är jag övertygad om att delat partiledarskap, en kvinna och en man, vore det bästa för Vänsterpartiet. Belastningen på den enskilde minskar och möjligheter till profilering inom speciella kunskapsområden ges. Samtidigt visar det att partiet menar allvar med feminismen, hälften av partiledarskapet ska alltid vara kvinnligt. Den enda risken med ett delat partiledarskap skulle vara om den ena parten blir för stark, för dominerande, medan den andra hamnar i skuggan. Vid något tillfälle har detta hänt för MP:s språkrör. Därför är det  viktigt att bägge står på egna ben och att de matchar varandra.

Den ideala kombinationen inför valet 2014 tror jag vore Josefin Brink och Jonas Sjöstedt. De är bägge politiskt kloka och förmår att ta plats i debatten. Bägge har en förmåga att visa att de menar allvar när de säger någonting och att skapa tillit genom sitt sätt att uttrycka sig. Bägge vinner på sin förmåga att resonera och lyssna, på att kunna formulera sig på ett intressantare sätt än genom slagord och enkla standardsvar. De matchar varandra väl genom skillnader i personlighet, temperament och ålder och appellerar därigenom till delvis olika delar av befolkningen.

Uppdaterat 10 augusti

Vid en rundringning svarar 13 av 18 distriktsorföranden till DN att de föredrar delat ledarskap. Det ser onekligen hoppingivande ut, även om det naturligtvis till sist är partikongressen i januari som bestämmer.


Tidigare: V: Hopp om liv efter jul

Länkat: SVT; SVT; SR; SR; SR; SR; SR; DN; DN; DN; DN; SVD; SVD; SVD; SVD; GP; GP; GP; GP; GP; GP; HD; HD; SKD; SKD; SKD; NSK; D; AB; AB; AB;

Lär av Norge



Fredrik Reinfeldt verkar ha en del att lära av sin norska kollega Erna Solberg.

 Efter de högerextremistiska attentaten 22 juli har en bred debatt om behandling av folk och folk tagit fart i Norge. I veckan meddelade ledaren för Fremskrittspartiet Siv Jensen att hon ångrar flera tidigare uttalanden om invandrare och att hennes parti aldrig mer kommer att bli som förut. I en intervju i Verldens Gang idag uppmanar höyreledaren Erna Solberg norrmännen att göra upp med vardagsrasismen. Hon menar att behandlingen av muslimer påminner om behandlingen av judar på 1930-talet.

- Måten ekstreme, antiislamske grupper omtaler muslimer på i dag, ligner måten ekstreme antisemittiske grupper omtalte jøder i tiårene som førte opp til andre verdenskrig.

Detta vittnar om en löftesrik och förhoppningsvis nyttig insikt. Denna insikt tycks helt saknas i den svenska borgerligheten. I stället spekulerar t.ex. Folkpartiet sedan länge i denna vardagsrasism genom att ställa så kallade signalkrav* om konstiga språktest och allmänt hårdare tag mot invandrare. Ingen svensk borgerlig partiledare har efter Utøya sagt något som kan tolkas som ett försök att dra lärdomar av de senaste 20 årens tilltagande högerextremistiska våld i Sverige och i Norden.

Att hoppas att SD skulle dra några som helst lärdomar av någonting vore att hoppas på ett smärre mirakel. SD:s partiledare skriver debattartiklar mot det "muslimska hotet", SD understödjer och försvarar rasistiska bloggar, SD:are skyller högerextremistiskt våld på invandrarna och "mångkulturen". SD har uppstått ur den organiserade nazismen, i början av 1990-talet gick dess partiledning ut på gatorna och skanderade Skjut för att döda när lasermannen härjade som värst.

Mycket riktigt ångrar SD ingenting av sitt agerande. Senast igår hävdade SD:s partisekreterare Björn Söder att den muslimhetsande bloggen Politisk Inkorrekt fyller en viktig demokratisk funktion. Denna anonym blogg kan genom ett insamlingskonto bara kopplas till en person, nämligen SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth. De har som affärsidé att demonisera muslimer genom att konsekvent rapportera "nyheter" som framställer dessa som brottsbenägna, opålitliga, fanatiska eller allmänt dåliga människor. Med andra ord gör SD exakt det som nazisterna gjorde gentemot judarna på 1930-talet, exakt det som Erna Solberg varnar för. 

Ett bra uttalande blir ibland ännu bättre när det kommer ifrån motsatt politisk planhalva. Lär av Norge: Utan att bekämpa vardagsrasismen kan den organiserade eller militanta rasismen aldrig knäckas.

Tidigare: Hatets konsekvens; Mångkulturen och SD 
Länkat: SVT; SVT; DN; DN; SVD; SR; SR;

* Signalkrav är politiska utspel som antingen är självklara, redan genomförda eller inte går att genomföra, men som försöker skapa intryck av handlingskraft.

Attefall mot lagen

 

Denna vår och sommar har jag insett att civil- och bostadsminister Stefan Attefall (KD) överhuvudtaget inte bryr sig om Sveriges lagar och förordningar. Svenska Dagbladet visade igår att minst 10 av de 22 trossamfund som får statligt stöd inte uppfyller lagkravet om att "upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på". Systematiskt och helt öppet diskriminerar de människor med för dem misshaglig sexuell läggning, de förbjuder sådana personer att bli medlemmar och/eller hindrar dem från att få uppdrag i sina församlingar. 

Detta struntar Stefan Attefall fullständigt i. Han hävdar att samhället blir totalitärt om vi ställer krav på att lagen ska följas. Ett av samfunden som Attefall stödjer hävdar att ”homosexualitet är en följd av att ondskan kom in i världen”.

I mars försvarade Attefall den öppna diskriminering av kvinnor i till exempel den katolska kyrkan med orden: 

Socialdemokraterna behöver inte anställa en moderat som partisekreterare och ett samfund behöver inte anställa en kvinna som präst, om man har den ämbetssynen.

Liknelsen är naturligtvis fullständigt absurd. Kvinnorna diskrimeras inte av  kyrkan på grund av åsikter eller handlingar utan just för att de är - kvinnor.

Med sina taffliga argument inte bara skyddar Sveriges civilminister dem som diskrimerar, han vill också fortsätta belöna dem med statliga stödmiljoner. Några kristdemokrater i Stockholm försökte idag på SVT Debatt be om ursäkt för sitt partis alla kränkande uttalanden genom åren mot diskriminerade grupper i samhället. Men Attefalls senaste försvartal för rätten att diskriminera är samtidigt inte mer än nattgammalt. Borde de inte prata med sin minister innan de ber om syndernas förlåtelse?

Dessutom anser samme minister att religionsfriheten inte ska gälla, i alla fall inte för skolbarn. I juni i år försvarade Stefan Attefall att barn utsätts för religiös påverkan i skolan. 

Enligt regeringsformen 2 kap 2 § är det förbjudet att ”mot vederbörandes vilja tvinga någon att delta i sammankomst för opinionsbildning eller annan meningsyttring”. Religionsfriheten är en grundlagsskyddad rättighet och ingen del av skolans verksamhet får innehålla några som helst försök till religiös påverkan. Men i ett inlägg i Expressen efterlyste Attefall istället ett "samhällsklimat där religionen ses som ett naturligt inslag" och menade att den som inte accepterar gudstjänst på skolavslutningen har drabbats av "religiös beröringsskräck".

Attefalls ståndpunkter är ohållbara, de tål inte den mest ytliga granskning eller jämförelse med lagens anda och bokstav. Skolan ska vara fri från religiös indoktrinering och vad gäller trossamfunden ska bestämmelserna följas. Fast egentligen vore det på tiden att staten behandlade trossamfunden som vilka föreningar som helst, det vill säga drog in stödet på drygt 50 miljoner kronor om året.

Tidigare: Fader Vår i skolan; Skola och kyrka
Länkat: SVD; SVD; SVT; SVT; DN;

Där högern styr

Så nåddes till slut en uppgörelse i USA som tillfälligt räddar landets ekonomi. Uppgörelsen innebär att skuldtaket skrivs upp till cirka 16 500 miljarder dollar, vilket möjliggör att staten kan teckna nya lån och därigenom hålla sig flytande de närmaste åren. Inga skattehöjningar ska ske men statens utgifter ska skäras ner varav en mindre del faller på militären. USA står på egen hand för över 40 procent av världens samlade militära utgifter.

Anledningen till att USA och världen nu har fått hålla andan är att den radikaliserade högern, som valdes in i representanthuset förra året, egentligen inte vill ha någon uppgörelse överhuvudtaget, eftersom de i princip inte vill ha några statliga utgifter alls utöver just militären. President Barack Obama har haft andra och mer sociala ambitioner med en förvisso blygsam skattehöjning, men varit maktlös. Den amerikanska tokhögern har hållit hela världen som gisslan denna sommar.

Högerns vildsinta motstånd mot skatter har sedan länge blockerat varje typ av anständig socialpolitik i ett av världens rikaste länder. Sedan 1980-talet har höginkomsttagare fått stora skattesänkningar medan fattigdomen ökat. Trots de astronomiska militärutgifterna är skattetrycket i USA bara 24 procent, vilket kan jämföras med Storbritanniens 34 procent eller Sveriges 46 procent.

Riktningen i högerns politik är emellertid samma i USA och Sverige. Där högern styr är det nedskärningar av välfärd och skattesänkningar som gäller. Den enda egentliga skillnaden är att i Sverige har högern inte fått hålla på lika länge.

Länkat: SVT; SVT; SVT; SR; SR; SR; SR; AB; AB; E24; DN; DN; DN; DN; DN; SVD; GP; HD; Ex; Ex; SKD; SKD; NSK;