Sparka Olofsson och Christensen

Regiondirektör Sören Olofsson och sjukhusdirektör Bent Christensen fortsätter att arbeta enligt konceptet söndra och härska. Nu föreslår de att all specialiserad vård, i antingen Lund eller Malmö, omedelbart läggs ner.

För ett år sedan lät de läcka ut planer från den då nyss sammanslagna sjukhusledningen att lägga ner sjukhuset i Lund. Därefter lanserade de planer på att överföra all traumavård till Malmö, medan Lund skulle bli ett cancersjukhus. Nu sätter de åter Lund mot Malmö. De vet precis vad de gör.

Genom denna typ av destruktiva utspel blockerar de medvetet all diskussion om hur den specialiserade vården i Skåne ska kunna utvecklas. Istället bjuder de in till en ovärdig dragkamp mellan Lund och Malmö.

Olofsson och Christensen saknar förmåga till varje form av dialog, såväl gentemot den egna organisationen som det omgivande samhället. Den 9 maj var regiondirektören inbjuden till Lunds kommunstyrelse för att förklara vad som händer inom sjukvården. Han hävdar då att de arbetar oerhört "participativt" och att de tillsammans med kommunerna vill bidra till Skånes utveckling när de bygger om de bägge sjukhusen. Nu, bara några veckor senare lanserar han alltså ett förslag om nedläggning av specialistvården i en av städerna.

Dessa bägge toppdirektörer har förverkat allt förtroende. Regionledningen borde omedelbart sparka dem.


Tidigare: Regiondirektören i Lund; Skånsk sjukvård ur askan...? ; Skandalernas region; Swanstein - (M)aktens arrogans; Rent från vettet; Regionledningen dementerar

Länkat: SDS;

Kommunalråd vill styra förenings val

Kommunalrådet Tove Klette (FP) i Lund anser inte att Gertrud Anljung ska sitta kvar som ordförande i föreningen Fontänhuset. Klette säger till Skånska Dagbladet att "hon inte bör sitta som ordförande i Fontänhuset när hon är ordförande i Hemlösas förening."

Till bilden hör att Gertrud Anljung har gjort sig känd som en stridbar förkämpe för de hemlösas sak. Hon har oavsett politisk majoritet ifrågasatt kommunens sätt att arbeta med hemlöshetsfrågorna och krävt fler och bättre insatser från kommunens sida. Därtill står hon nu i centrum för att etablera ett Fontänhus, en samlingspunkt för människor med psykisk ohälsa, i Lund.

Man frågar sig: Vad har kommunalrådet för grund till att intervenera i ideella organisationer och försöka styra deras val av representanter?

Regiondirektören i Lund

I Lund oroar sig politikerna över vad som händer i Region Skåne och planerna för Universitetssjukhuset i Lund. På initiativ av den rödgröna oppositionen hade därför regiondirektör Sören Olofsson bjudits in till kommunstyrelsens arbetsutskott den 9 maj för att förklara. Nedan ett kort referat från mötet samt några avslutande frågetecken.

Sören Olofsson berättade att speciellt sjukhuset i Malmö sedan länge krävt en fastighetsmässig upprustning. Sjukhusledningen hade förra året tagit fram planer för detta, men regionpolitikerna ville att man skulle gå längre. Innan man började bygga nytt och rusta upp skulle en översyn av innehållet i lokalerna göras, alltså även i Lund.

Olofsson karaktäriserade sjukhusledningens interna diskussioner som mycket offentliga, vilket är orsaken till att idén om flytt av traumavården till Malmö läckte ut i mars. Han menade dock att detta var ett av många idéer och att en specialisering cancer - trauma med stor sannolikhet inte kommer att ske.

Sören Olofsson tyckte att regionen bör ställa frågan: Hur kan vi bidra till Skånes utveckling när vi bygger om dessa bägge sjukhus? I någon form måste samordningen mellan sjukhusen bli större, nya förslag håller nu på att tas fram, dialog med Lunds kommun utlovades.

Tillfrågad om hur Olofsson tyckte att sammanslagningen av ögonklinikerna fungerat svarade han att det inte blev bra. Han menade dock att detta i alla fall delvis berodde på att ögonläkarna är egensinniga. Han spekulerade i möjligheten att flytta ut ögonkliniken, kanske till Astra Zenecas lokaler eller till Landskrona.

Jag pekade på att att det sammanslagna sjukhuset bara funnits i tre månader när ledningen lät läcka ut planer på att lägga ner sjukhuset i Lund till förmån för ett storsjukhus i Malmö. Med detta som exempel ifrågasatte jag region- och sjukhusledningen förmåga och vilja att bygga förändringsprocesser underifrån, i dialog.

Sören Olofsson valde att inte i sak kommentera denna händelse, som ägde rum för ett år sedan. Men han hävdade att processen mot sammanslagning av sjukhusen Lund och Malmö hade varit oerhört participativ och att den nuvarande profileringsprocessen ska vara likadan. Verksamhetscheferna och de fackliga representanterna var och ska vara djupt involverade.

Olofsson menade att när informationen ut till personalen inte fungerat har det ofta berott på cheferna, speciellt om de är läkare. Med en uppgiven suck avslöjade Olofsson att han ibland blir lite trött: Det är precis som om folk där ute sitter och väntar på rykten. Han sa också att han aldrig upphör att förvånas över de starka känslor som finns mellan Malmö och Lund.

* * * *

Lundapolitikerna har inte haft någon gemensam diskussion efter mötet. Hos mig väckte mötet en rad nya frågor:

• Vilken verklighetsbild har man när man påstår att sammanslagningen av sjukhusen i Malmö och Lund var participativ - byggde på deltagande från personalens sida? Processen forcerades fram just i syfte att undvika diskussioner och blev till slut så kuppartad att förvaltningsrätten upphävde beslutet.
  
• Hur kan man som högste chef skylla på läkarna och övrig personal när något går snett?
• Är inte värnandet av den egna verksamheten en naturlig följd av söndra- och härskastrategier, av att ledningen ständigt spelar ut Malmö och Lund mot varandra?
  
• Vad kommer det nya förslaget som profileringsutredningen arbetar med att innebära? Några av lundapolitikerna föreföll lugnade av talet om att "bidra till Skånes utveckling" och löften om dialog med kommunen. Det blev inte jag, dels med kunskap om hur det har gått till hittills, dels mot bakgrund av uttalandet från Pia Kinhult (M) den 30 mars om privata "högspecialiserade centran" som "skulle kunna läggas runt Malmö och Lund".
• Vad ska hända med ögonkliniken?

Tidigare: Skånsk sjukvård ur askan...? ; Skandalernas region; Swanstein - (M)aktens arrogans; Rent från vettet; Regionledningen dementerar

Länkat: SKD

Lärdom från Ådalen

På väg mot Lunde 14 maj 1931.

Idag är det 80 år sedan svensk militär dödade fem arbetare genom verkningseld rakt in i en obeväpnad demonstration i Lunde, Ådalen. Skotten hade föregåtts av solidaritetsstrejker då arbetsgivarna satt in strejkbrytare för att knäcka en långvarig arbetskonflikt vid en pappersfabrik.

Det rättsliga efterspelet blev farsartat. De som ansågs ha uppviglat arbetarna dömdes till fleråriga fängelsestraff och straffarbete medan kapten Mesterton, som givit order om eld, dömdes till 10 dagars husarrest utan bevakning.

Det politiska efterspelet och värderingen av det pågår fortfarande. Vad ledde egentligen skotten i Ådalen till? Birger Norman skrev 1968 att Ådalen 1931 egentligen hörde 1920-talet till, då Sverige var det europeiska land som hade flest arbetskonflikter. Vid denna tid härskade ännu en ekonomisk doktrin som gick ut på att arbetslöshet berodde på för höga löner. De många strejkerna och lockouterna rörde ofta arbetsgivarnas krav på sänkt timlön. De arbetslösa hänvisades till förnedrande så kallade AK-arbeten till svältersättning. Klassklyftorna var avgrundsdjupa.

Statsvetaren Bo Rothstein har i sin bok Sociala fällor och tillitens problem försökt visa att Ådalen fick en alldeles speciell betydelse för vårt kollektiva minne. Trots att händelserna på kort sikt skapade uppiskade stämningar var det Per-Albin Hanssons tolkning och program för samarbete och reformer som segrade. Istället för AK-arbeten blev det beredskapsarbeten till avtalsenlig lön och staten började investera istället för att svälta Sveriges arbetare ur krisen.

Skotten ledde alltså inte till starkare revolutionära stämningar bland arbetarna. Men de medverkade till att den politiska högern hamnade i en långvarig defensiv. Med det följande riksdagsvalet 1932 inleddes ett socialdemokratiskt regeringsinnehav som varade i 44 år. Den misstro som präglat samhället byttes ut mot större tillit.

IF Metalls ordförande Stefan Löfven säger att han hoppas att minnesdagen blir en påminnelse för nutidsmänniskan att det fortfarande råder en kamp mellan arbete och kapital. Det gör det förvisso, men på vilket sätt? Samhället ser ju så olikt ut idag jämfört med för 80 år sedan.

Framförallt håller 2010-talets Sverige åter på att dras isär. Fackföreningarna trängs undan och är på defensiven. Regeringen håller på att privatisera välfärden och dess recept mot arbetslöshet och sjukdom är att åter sänka ersättningar och att utförsäkra. Motsvarighet till 1920-talets AK-arbeten heter Fas 3.

Den viktigaste lärdomen från Ådalen måste alltså vara att värna ett sammanhållet samhälle, ett samhälle som inte åter dras isär med stor klyftor mellan den som har och inte har ett arbete, mellan rik och fattig eller mellan frisk och sjuk.

Tidigare: Systemskiftet fortsätter; När det dras isär

Länkat: SVT; SVD; AB; AB; DN;
Blogglänkar: Alliansfritt Sverige;

Djupare än på Hallands

Idag var det opinionsmöte på Stortorget med anledning av händelserna på Hallands nation. I mitt tal hävdade jag att rasismen är strukturell och att vi inte kommer åt den genom krav på disciplinära åtgärder mot några aningslösa studenter. Kunskap och dialog är betydligt mer verkningsfullt när man ska arbeta med djupa attityder. Nedan talet i sin helhet. Den som inte är intresserad av historia kan hoppa över de två första styckena.

Rasism och slaveri har historiskt ofta följts åt. Sverige har inte någon speciellt vacker historia inom dessa områden. Slaveriet har i vårt land officiellt avskaffats två gånger, en gång på medeltiden och en gång på 1800-talet. Första gången var 1335. Tidigare, under vikingatiden, hade en stor mängd trälar tagits till Norden speciellt ifrån öster bland slaviska stammar. Detta satte djupa spår i den vikingatida kulturen och i den tidigaste svenska och norska lagstiftningen under medeltiden. Bland annat fanns bestämmelser att barn till slavar skulle förbli slavar liksom bestämmelser om straff för slavar som rymde. Enligt en nordisk lagtext skulle en man som gjorts blind kompenseras med 12 kor, 2 hästar och 3 trälar. Men 1335 utfärdades ett dekret att de då levande slavarna i Sverige skulle bli de sista. Sverige blev därmed också det sista landet i Europa som officiellt avskaffade det medeltida slaveriet.

Men under 1600-talet grundade Sverige en slavhandelsstation i nuvarande Ghana. Pådrivare var Louis de Geer, sanktionerad av Axel Oxenstierna och drottning Kristina. Svenska höga adelsmän och köpmän blev snabbt involverade i den lönsamma slavhandeln över Atlanten. England tog efter några årtionden över verksamheten, men 1784 köpte den svenske kungen Gustaf III en ö med tillhörande slavarbetskraft i Karibien. Under svensk regim expanderade slaveriet kraftigt och inte förrän den 9 oktober 1847 avskaffades slaveriet, nu för andra gången officiellt i Sverige, och återigen som ett av de absolut sista länderna i Europa.

Detta är naturligtvis historia och jag berättar det inte för att nutida svenskar ska gå omkring och ha dåligt samvete för vad som skedde för hundratals år sedan. Men det är en del av vår gömda och därmed glömda historia och jag tror att det faktum att den är gömd och glömd är en av orsakerna till att svenska ungdomar kan kränka andra människor genom att skoja om den transatlantiska slavhandeln, som är ett av de största organiserade övergreppen i mänskighetens historia.

Jag tror dock inte att vi kommer åt denna typ av aningslösa dumheter genom krav på formella disciplinåtgärder, speciellt inte när sådana är omöjliga att genomdriva. Kunskap och dialog är betydligt mer verkningsfullt när man ska arbeta med attityder.

Idag kan vi i Sverige prata om två typer av rasism. Den första typen av rasism drivs medvetet av rasistiska grupper och partier. Ett av dem finns just nu i Sveriges riksdag. Deras främsta affärsidé är att skylla alla tänkbara och otänkbara brister i samhället på närvaron av invandrare. Det är exakt samma sak som nazisterna gjorde för 80 år sedan. Då var det judar som pekades ut. Idag är muslimer den främst måltavlan och det är precis lika avskyvärt.

Den andra typern av rasism kan vi kalla strukturell rasism. Den sker ofta på ett omedvetet sätt bland oss alla, i form av omedveten värdering av människor utifrån bakgrund och etnicitet. Detta leder till diskriminering och olika behandling. I en studie för några år sedan skickade forskare på ekonomihögskolan i Lund in CV:n med exakt lika goda meriter till ett par hundra arbetsgivare. En del CV satte de utländskt klingande namn på, en del svenska. Gissa vilka som blev kallade till anställningsintervju?

Den strukturella rasismen är svårare att bekämpa eftersom vi alla är berörda av den på olika sätt och på grund av att den är djupt inbyggd i vår internationaliserade ekonomi. Vi hade till exempel aldrig accepterat att 11-åringar i Sverige under slavliknande förhållanden tillverkade våra konsumtionsvaror, men vi väljer att blunda när det sker i Bangladesh, bara varorna är billiga.

Den allvarligaste och djupaste formen av rasism är alltså strukturell. Den kan bara motverkas genom kunskap och genom solidarisk kamp för all människors lika värde.

Länkat: SKD; NSK;

"Storsatsningen"

De borgerliga i Lund har presenterat sitt förslag till budget för 2012. I det första utkastet, i de ramar som skickades ut i mars, skulle all verksamhet i kommunen skäras ner med nästan 3 procent. Tekniskt går nedskärningen till på samma sätt som borgarna praktiserat sedan de kommit till makten i Lund 2006: Ingen eller otillräcklig uppräkning i förhållande till inflationen.

Nämnder och förvaltningar har i april svarat. Skrivelserna ger svart på vitt: Kraftiga försämringar av den kommunala kärnverksamheten. Rekordbesparingen 2012 kommer ju efter fem års oavbrutna nedskärningar med i genomsnitt en procent per år och konsekvenserna är redan synliga i form av till exempel neddragen service, stängda äldreboenden, färre lärare per barn, större barngrupper i förskolan, indraget stöd till barn- och ungdomsverksamhet, försämrat underhåll av parker och vägar... En tidigare mycket bra kommunal verksamhet har snabbt monterats ner och försämrats och nu har en smärtgräns nåtts.

En ny prognos med något förbättrade skatteintäkter gör att de borgerliga nu förvisso lägger tillbaka en av de 3 procent de föreslog skulle dras in 2012. Kvar står en tvåprocentig besparing på bland annat Lunds skolor och förskolor. Det motsvarar en minskning med 80-90 lärare.

I Skånska Dagbladet har de borgerliga fräckheten att kalla detta för en "storsatsning på skola och förskola". Detta måste vara den hittills största politiska lögnen i Lund under 2000-talet.


Länkat: SKD; SKD; SDS

Barnen eller skatten?

Den borgerliga regeringen har hittills klarat sig undan genom att vädja till egoism och försöka legitimera egoismen som "jobbskapande". För några extra hundralappar i månaden i sänkt skatt förväntas svenskarna acceptera utförsäkringar och sämre social service.

Nu har verkligheten hunnit ikapp regeringen Reinfeldt. Samtidigt som de inte kan visa att några nya jobb har skapats genom de hittillsvarande jobbskatteavdragen har frågan om barnfattigdom satts på dagordningen. Idag visar professorn i socialt arbete Tapio Salonen prislappen för att avskaffa barnfattigdomen i Sverige: 15 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket som regeringens aviserade femte jobbskatteavdrag 2012 kostar att genomföra. Salonen påpekar också att jobbskatteavdragen inte når fram till de hushåll som har sämst ekonomi.

Nu är det bara att välja, Fredrik Reinfeldt: Barnen eller skatten?

Den senaste tidens opinionsmätningar indikerar onekligen hur svenskarna ser på denna fråga.

Tidigare: Systemskiftet fortsätter

Länkat: SVT; SVT; SVT; SVT; SVT; Ex; Ex; DN; SVD; GP; SKD; SKD; HD; AB; AB; AB; Dagen;

Hyckleri om hemlösa

I Lund råder det akut brist på bostäder till socialt utsatta. Antalet hemlösa ökar istället för att minska. Socialnämndens ordförande Göran Wallén (M) säger att han har försökt vädja till privata fastighetsägare att släppa till lägenheter, men att resultatet varit nedslående och att han nu ger upp.

Men samtidigt fortsätter Göran Wallén och hans borgerliga kumpaner glatt att sälja kommunal mark till privata byggherrar utan att ställa krav på en enda lägenhet till hemlösa. I april godkände de ett avtal för 420 lägenheter på Klostergårdens idrottsplats med Paulssons fastighetsbolag utan några som helst krav. Den 4 maj beslutade kommunstyrelsens borgerliga majoritet på samma sätt att sälja kommunal mark på Linero till Kungsäpplet AB. Inte heller bland dessa 50 lägenheter blir det någon anvisningsrätt för sociala ändamål.

Att klaga på att bostäderna inte räcker till är inget annat än hyckleri – om man samtidigt vägrar ställa krav på dem som bygger.

Tidigare: De kan inte stava till bostadspolitik; ... och Lunds borgare bockar; Hyresrätter blev bostadsrätter

Länkat: SKD

Utförsäkrades värde

De långtidssjuka som regeringen tvingat till socialbidrag ska kunna söka en ny typ av ersättning. Bidraget ska enligt regeringens förslag bli på 4 867 i månaden, tillsammans med bostadsbidrag maximalt 9 367 kronor. Det är nästan 4 000 kronor mindre än de hade i sjukersättning.

– Detta är människor som är sjuka och som genom sjukdom även blivit fattiga. Det är helt orimligt att de ska förlora nästan en tredjedel av sin inkomst. De flesta har inte råd med det men ska väl antas vara glada att slippa söka socialbidrag, kommenterar Wiwi-Anne Johansson, Vänsterpartiets talesperson i socialförsäkringsfrågor.

Efter den massiva kritiken mot behandlingen av långtidssjuka har regeringen gett dem ett värde – maximalt 9 367 kronor i månaden. Fram till årsskiftet 2012 ska de dessutom fortsatt behöva söka socialbidrag och för att kvalificera sig för det sälja av allt de eventuellt äger och har.

Det är bara att konstatera att regeringen fortsätter med det de är allra bäst på: Att sparka på dem som redan ligger.

Länkat: SR; SVD; HD; GP; AB; Dagen; Dbl; SKD;

Stad eller kommun?

Ska Lund återta stadsnamnet? Många fnyser kanske åt något som förefaller vara en icke-fråga. Inte desto mindre har ett medborgarförslag om detta lämnats in och frågan skall och bör tas på allvar.

Lund är en av Nordens äldsta städer, stadsdaterad till 990-talet genom kvarlevor från mynttillverkning. Under större delen av 1900-talet omfattade Lunds stad förutom den medeltida stadskärnan Lunds landsförsamling, med byar som Lilla Råby och Östra Torn samt S:t Peters Kloster med Värpinge by. På 1950-talet gick också Stora Råby upp i Lunds stad.

Alla städer, landskommuner och köpingar i Sverige fick det enhetliga namnet "kommuner" 1971 i samband med sammanslagningar. Enligt regeringsformen finns det i Sverige två typer av kommuner: primärkommuner (det vi brukar kalla kommuner) och sekundärkommuner (landstingen).

Fram till 1974 hade Lund växt till sin nuvarande geografiska storlek. Idag bor 77 procent av Lunds befolkning i det som tidigare hette Lunds stad och resten i byarna. I västra Skåne har tre städer hittills återtagit stadsnamnet: Malmö, Helsingborg och Landskrona.

Argumenten för "stad" är inte bara historiska utan också identitetsmässiga. Kopplingen mellan universitet och stadsbegrepp är stark i Lund.

Med bilsamhällets genombrott försvann tyvärr staden ur samhällsplaneringen, till förmån för funktionsseparering (bostad på ett ställe, arbete på ett annat, inköp på ett tredje, fritid och kultur på ett fjärde), villamattor och vägspagetti. När nu staden äntligen håller på att att återupprättas i samhällsplaneringen bör namnet symboliskt följa med.

Därtill är "City of Lund" mer internationellt gångbart än "Municipality of Lund".

Argumenten emot bygger huvudsakligen på att bybor i Genarp och Dalby skulle drabbas av en identitetskris av att tillhöra en stad. Själv inbillar jag mig att invånarna i till exempel Rydebäck och Ödåkra ganska snabbt har kommit över eventuella stadstrauman efter Helsingborgs namnbyte.

Argumentet att själva namnbytet skulle kosta pengar stämmer inte. Det är i stort sett gratis eftersom "kommun" inte används i Lunds profil, skyltar eller brevpapper (jämför logotypen ovan).

I kommunstyrelsen 4 maj behandlades först frågan om kommunen skulle genomföra en opinionsmätning för eller emot "stad" bland medborgarna. Vi i Vänsterpartiet argumenterade emot detta redan när ärendet först var uppe i februari. Har inte kommunen efterfrågat medborgarnas åsikt i tunga frågor - som när en tredjedel av äldreomsorgen privatiserades eller när skatten sänktes - då drar det ett löjets skimmer över politiken att fråga om namnet. Detta hade en majoritet i kommunstyrelsen nu tack och lov förstått.

Därefter behandlades själva namnfrågan. En majoritet av ledamöterna beslutade att föreslå kommunfullmäktige att avslå namnbytet. Men omröstningen följde inte block- eller partigränserna och i kommunfullmäktige kan vad som helst hända.

Tidigare: Leve staden

Det årliga skämtet

Svenskt Näringsliv släpper nu sin årliga rankinglista över ”företagsklimatet” i Sveriges kommuner. Listan är ett skämt. Lund, som allmänt betraktas som den främsta tillväxtmotor i Skåne, hamnar till exempel långt ner på listan, medan Vellinge, som inte har några företag alls av sådan betydelse, toppar listan.

Lunds enda chans att gå förbi Vellinge som företagskommun skulle vara att stänga både universitetet och sjukhuset. Kommuner med stora offentliga institutioner är nämligen dömda på förhand. På samma sätt är kommuner som satsar på kvalitet och väl utbyggd skola, kultur, vård och omsorg diskvalificerade från en framskjuten position. Dels anses sådana excesser kväva det privata initiativet, dels är låg kommunalskatt i sig meriterande.

Rankingen på denna lista ingår numera i Lunds kommuns officiella kvalitetskriterier. Målet är att klättra på listan. Därför måste det vara extra bittert för Lunds borgare att kommunen de senaste två åren rasat från plats 57 till plats 121 bland Sveriges kommuner. De som har gjort allt för att göra företagen på gott humör: Privatiserat en tredjedel av äldreomsorgen, infört kundval i hemvården, inte ställt några som helst sociala krav på dem som vill bygga i Lund, sagt ja till varenda privat skola och förskola oavsett hur risigt underlag de presenterat, ordnat regelbundna frukostmöten med företagare och nysatsat på näringslivsavdelningen.

Svenskt Näringsliv är den svenska tokhögerns främsta kampanjorganisation. Genom sin årliga lista vill de att Sveriges kommunpolitiker ängsligt ska anpassa sin politik efter deras organiserade bondfångeri. Därför är det beklämmande att någon överhuvudtaget tar dem på allvar.

Tidigare: Svenskt näringsliv rankar; Tokhögern som rättesnöre

Länkat: SKD; SKD; DN; SVD; SVD; SKD; E24 ; HD; HD; BLT;